Avsugning helsingborg homosexuell knulla min stjärt

Som recensent känner jag en förpliktelse gentemot blivande läsare av Det sista äventyret som förbjuder mig att avslöja romanens konkreta händelseförlopp. Dess häftigaste verkan ligger nämligen i att man helt oförberedd tvingas följa med ut ur den igenkännbara vardagens trygghet.

Mitt inne i den triviala händelsen sker en nästan omärklig förflyttning som i själva verket är en lavin i rörelse. Att då ställa sig vid lavinens slutpunkt och peka ut vilken väg den har tagit blir ett svek mot läsaren. I gengäld hoppas jag att boken kommer att läsas av så många fler. Blir Det sista äventyret Evanders publikgenombrott så är det desto mera välkommet, eftersom den med sådan ärlighet försöker slå en bräsch rakt igenom mentalsjukhusens hermetiska förslutna väggar.

Han är född i Bulgarien av spansk-judiska sefardiska föräldrar, fick sin utbildning i Schweiz och Österrike, skriver på tyska och är sedan kriget bosatt i England. Den nu årige Canetti är inte särskild känd i Sverige. Hans enda roman — den på vilken hans berömmelse främst vilar — har förblivit oöversatt i 40 år.

I höst är den i varje fall här i översättning av Eva Liljegren: Denna försenade ankomst lär emellertid inte kompenseras av en desto större och tacksammare läsekrets. Visserligen går det en trettiotalsvåg över landet just nu — manifesterad bland annat i mode, filmteman, politisk propaganda — och det är väl en av anledningarna till att Forum låtit översätta romanen. Men varken nostalgi eller krigsspekulativ fantasi har något att hämta hos Canetti, om den inte kombineras med det särskilda tålamod som krävs för att ta sig igenom romanen.

Det är ett tålamod som bör gälla både sittmuskulaturen — romanen är på sidor — och Canettis enträgna och morbida fantasi. Har man bara tålamodet är man emellertid garanterad en läsupplevelse som i varje fall inte liknar många andra. Om jag placerar Canetti någonstans mellan Céline och Kafka , så är det mest för att visa hur omöjlig en sådan liknelse är.

Men det är väl egentligen bara hos Céline man kan finna en så totalt desillusionerad, nihilistisk och misantropisk livssyn som i den här romanen. Och bara hos Kafka kan man finna någon motsvarighet till den förvridna, drömlikt sammansatta verklighet som Canetti beskriver.

Helt hans egen torde stilen vara. Canetti skriver genomgående i mycket korta meningar som staplats på varandra med ett slags absurd logik — eller lika ofta brist på logik. Varje person karaktäriseras av sitt särskilda talesätt, som de repeterar för varandra i en fullkomlig avsaknad av ömsesidig kommunikation.

Det är denna personernas inneslutenhet i sina egna föreställningsvärldar som skapar själva intrigen. Centralgestalten heter Peter Kien och är sinolog, det vill säga expert på kinesiska språket och kulturen. Han bedriver sin forskning, likgiltig för världens flärd och de akademiska lagrarna, ensam i en lägenhet i Wien bland 25 böcker. Avskild från mänskliga kontakter utvecklar han en desto häftigare lidelse för dessa papperssjälar, vars förvärv har kostat honom nästan hela fadersarvet.

Nå, helt avskild är han ändå inte; han har också en hushållerska, Therese, 56, fruktansvärt anskrämlig — som man kan förvänta sig — men med gott om uppdämd lusta under den styvstärkta, blåa kjolen. Därmed har hushållerskan fått en civil status som hon lever upp till med en parasitsvamps hela ihärdighet. Till slut har hon lyckats tränga Kien helt utanför lägenheten, visserligen utan att lyckas lägga beslag på vare sig hans kvarvarande pengar eller möbelexpediten.

Som älskare får hon i stället den fanatiskt våldsfixerade portvakten Pfaff, en pensionerad polisman som har pinat ihjäl såväl hustru som dotter och tillbringar sin ålders höst med att mot en rundlig dusör och med väldiga knytnävar hålla ovälkomna gäster borta från Kiens dörr. Den utträngde Kien, som är helt hjälplös utan sitt bibliotek, vandrar runt mellan stadens boklådor och skaffar sig ett nytt — som han förvarar i huvudet.

Hjälp att lasta av huvudet om nätterna får han av den puckelryggige juden Fischerle, vilken normalt försörjer sig på fickstölder och hustruns inkomster från horkaféet Idealiska himlen. Fischerle har vid sidan om pengar bara en fix idé — att bli världsmästare i schack.

För att förverkliga drömmen måste han åka till USA och för att skrapa ihop till respengar och puckeldöljande skräddarsnitt utvecklar han det ena knepet listigare än det andra för att lura av Kien dennes pengar. Fischerle kommer visserligen undan med pengarna men inte med livet. I sin nya kostym mördas han av hustruns tillfällige älskare, en blind voyeur.

Dessförinnan har han telegramledes lyckats locka Kiens bror till Wien. Brodern är före detta kvinnoläkare och romanläsare men är numera berömd psykiater. På sitt sjukhus vårdar han själar med samma hängivenhet som brodern vårdar böcker.

Det vill säga — där den ene läser böcker som om de vore människor, läser den andre människor som om de vore böcker. Den världsvane brodern uppträder som ett slags deus ex machina och lyckas ställa allt tillrätta. Kien får återvända till sin lägenhet utan hustru. Denna och portvakten bringas på säkert avstånd och böckerna återställs från pantbanken. Men Kien har sett för mycket av världen utanför huvudet och eldar i slutkapitlet upp både böckerna och sig själv. Detta meddelas redan på omslagsfliken så det är ingen oförsynthet mot eventuella läsare att tala om det.

Kring dessa fem personer spinner Canetti hela intrigen. Var och en får rikliga tillfällen att åskådligt illustrera den totala rundgången i sina tankeverksamheter. Det sker med en språklig ihärdighet som ibland är tröttande men ofta förleder till skratt.

Men eftersom romanen är tillkommen vid tiden för Hitlers Machtübernahme — den låg färdigskriven , men kom inte ut förrän — har Canetti ju haft verkligheten full av bjudande exempel. Brända böcker, blint våld, förslagna såväl som slagna judar, vulgärborgerlighet, masshypnos och erotiska perversioner svämmade över tidningssidorna. Canetti har iakttagit denna verklighet och sett vart det barkade hän.

För att också andra skulle varsebli den föregivna normalitetens groteskeri  låter han en skrattspegel återkasta skenet av det vanesedda. För säkerhets skull har han med några välberäknade slag bucklat till den reflekterande plåten ytterligare. Läsaren ska inte behöva riskera att utsättas för romanpersonernas förbländningar. Risken är då i stället att man inte uppfattar något alls, mer än möjligen några vagt människoliknande amöbor som ingen behöver ta en bespeglads anstöt av.

I porträttet av den aningslöse och världsfrånvände bokmalen Lien har Canetti givetvis tecknat en infam karikatyr av den intelligentia som obekymrat låter världen brinna upp på andra sidan bokpärmarna.

För den gudomliga rättvisans skull eldar Canetti upp intelligentian i stället, och det må väl ingen betänka honom. Men inte lär någon känna sig bränd. Den satir som förvrängs till grotesk har någonstans förlorat det riktmärke som motiverar den. Det må vara att Kien är ännu vansinnigare än den fiktionsvärld som omger honom, men denna är i alla fall tillräckligt galen för att vem som helst skulle föredra att dra sig tillbaka till biblioteket.

Det finns nämligen i Canettis roman inte en enda människa som man kan omfatta med sympati. Författaren räknar likt en annan Stendhal visserligen inte med att bli förstådd förrän efter hundra år. Det förvånar att han över huvud taget tycker att mänskligheten är värd att bevara så länge.

Rafael Pettersson och Linda Ritzén. Led Zeppelin har utöver titeln ingenting med pjäsen att göra. Den är ett spel med teatern som fiktion, språket som fängelse, makten som gud, våldet som domstol och verkligheten som illusion — Kafka i armkrok med Foucault.

En tredje klassens latinogangster dansar gång på gång samma flängiga dans till cirkusmusik likt en uppskruvbar docka. Så tar han av sig de vita kostymbyxorna, blottar de sladdriga långkalsongerna och omgördar sina höfter med ett revolverbälte — tönt och potent på samma gång. En sedesam kvinna i ylledräkt spankulerar omkring och skrattar åt dansören.

Så tar hon av sig kjolen, under vilken hon bär en kortkortare variant i glittrig lamé, och byter de svarta skorna mot ett mera silvrigt och högklackat par — madonna och hora i samma person. Nu söker hon ett jobb hos honom, oklart vad. Nu spelar de att hon söker jobb hos honom, oklart varför. Nu är de sedan länge arbetskamrater, oklart i vilka positioner. Nu framgår det att jobbet går ut på att övervaka en kvinna, oklart vem. Nu framgår de att övervakarna själva är bevakade, oklart av vilka.

Nu framgår det att den övervakade kvinnan får besök av en man, oklart vem. Sen går det upp för oss att det är vi, publiken, som bevakar paret som övervakar kvinnan och den besökande mannen. Sen går det upp för oss att övervakarna och de övervakade är samma par. Sen går det upp för oss att föreställningen är slut.

Sen går vi hem och ingenting har väl egentligen blivit mycket klarare för det. Men vi vet åtminstone två saker säkert: Weimar är i dag den teatergrupp i Sverige som bäst förmår osäkra vår relation till teatern, ifrågasätta våra förväntningar, förvirra våra begrepp, gnugga våra ögon. Weimar gör inte avkall på skådespeleriet till förmån för interaktiva illusioner. Rafael Pettersson och Linda Ritzén förlöser  Dahlqvists embryonala text till en livslevande dödsdans av omtuggningar, anklagelser, förnekanden, smekningar, strypgrepp, hån, misstänkliggöranden, ifrågasättanden, vädjanden, självömkanden, existentiell uppgivenhet, fåniga skämt, religiösa grubblerier, livsleda, självmordsdrömmar.

Vi förstår inte alltid varför, men vi begriper att. Det är det som är teaterkonstens kärna. Det etniska självgisslandet är grundackordet i den dominikansk-amerikanske författaren Junot Diaz roman Oscar Waos korta förunderliga liv , skriven i en slyngelaktigt slängig och slangig stil, likt en latino-pastisch på Räddaren i nöden , fast med långt djupare tragik i botten. De ingredienserna tycks ha varit en perfekt kombination hos juryn för Pulitzerpriset vilket Diaz fick i fjol, trots att han bara givit ut en bok tidigare — novellsamlingen Drown ; Sjunk på svenska Det etniska självgisslandet gäller framför allt den i Dominikanska republiken dominanta machokultur som kulminerade under diktatorn Rafael Trujillo vilken under sin tid vid makten beordrade unga jungfrur till sitt palats och lät mörda deras fäder om de motsatte sig diktatorns jus primae noctis.

Under de elva år som Diaz skrev på sin roman hann Mario Vargas Llosa ge sin bild av den sprängkåte Trujillo i Bockfesten ; på svenska , ett föregripande som Diaz lite surt noterar i en fotnot — han tycker att Vargas Llosa framställer Trujillos skyddsling och efterträdare Joaquin Balaguer i alltför positiv dager.

Men låt oss lämna författarrivaliteten därhän — båda romanerna duger gott att läsa bredvid varandra och påminner oss om att despoten Trujillo överlevde både Hitler och Stalin , alltmedan han med parfymindränkt järnhand styrde sin lilla polisstat på USA: När USA slutligen ingrep var det för att förhindra att den progressive vänsterpolitikern Juan Bosch kom till makten igen han hade störtats av militären tre år tidigare.

I stället tillsattes Balaguer. Hur hatad Trujillo än var så tycks hans glupskhet på kvinnor ändå ha väckt en stark, om än kluven beundran hos de dominikanska männen — och gör så ännu i dag, antingen dessa män bor kvar på ön eller som så många andra har emigrerat till USA.

Och hur svekfullt USA än har betett sig, så framstår det ändå som drömmarnas land för dominikanerna, trots att de flesta som lyckas ta sig dit får hålla till godo med skitjobb och rasistiskt bemötande. Dominikanerna själva riktar sin rasism mot haitierna, invånarna på den andra halvan av ön Hispaniola, vilka de anser vara alltför mörkhyade, primitiva och opålitliga.

Det är kring dessa kluvenheter Diaz bygger sin roman, kluvenheten till machokulturen, kluvenheten till USA. Den går igen redan i språket med sina många inströdda oöversatta fraser på spanska, den syns i formen med sitt flitiga bruk av upplysande fotnoter. Och den syns inte minst hos berättarjaget, en författare med namnet Yunior jämför Junot som är notoriskt otrogen pojkvän till titelpersonen Oscar Waos syster Lola.

Han är  lika tutt-och häckfixerad, lika konsumistisk i sin syn på kvinnor som sina dominikanska landsmän. Det gäller dock inte Oscar Wao själv — som egentligen heter de Leon; Wao är en förvrängning av Wilde , en namne som Oscar gillar. Dock är han själv inte bög, det är bara ett ord han ovillkorligen får kastat efter sig. Han ägnar sitt korta förunderliga liv åt att drömma om den rena kärleken till olika idoliserade kvinnor, när han inte begraver sig i sf- och fantasy-litteratur eller själv skriver sådan — oändliga manus som förblir opublicerade.

Oscar Wao är kort sagt en praktnörd — den överviktiga, vandrande motbilden till och spottkoppen för alla dominikanska machomän som struttar omkring i romanen.

Han är en antihjälte av samma typ som Ignatius J Reilly i John Kennedy Tooles Dumskallarnas sammansvärjning , bara oändligt mera sympatisk. Finns det några hjältar i denna roman, vilket inte är helt säkert, så är det kvinnorna.

Kanske inte främst Oscars mor, som försörjer sig, sin son och sin dotter med dubbla lågavlönade jobb i en liten stad i New Jersey. Henne uppfattar man länge som en bitter, genompessimistisk och överbeskyddande megära —  dessutom drabbad av bröstcancer — tills man får en förklaring till hennes livssyn. Hon, sladdbarnet i en välbärgad läkarfamilj i Santo Domingo, får först se sin familj mördas och förskingras sedan Trujillo fått doftkorn på hennes vackra syster, hamnar i slummen, blir bestraffad med het olja av fadern i familjen där hon arbetar som minderårig piga, men räddas av en avlägsen släkting, förälskar sig som storbystad skönhet i en av Trujillos hejdukar, pappa till hennes barn, och blir misshandlad halvt till döds.

Denna kvinna bär hela Dominikanska republikens dystra historia inbränd i sin kropp, etsad i sin själ. Hon om någon har goda skäl att vaka över sin dotter när hon tycks vara på väg att gå i samma machofälla som hon själv. Det är till sist ändå dottern Lola som är den enda som har kraft och vilja att bryta sig ur de nedärvda och förtryckande mönstren, hon som genomskådar även den svek- och ångerfulla jagberättaren Yunior.

Och det är brodern Oscar, vanvettigt och romantiskt förälskad i en prostituerad kvinna i Santiago Domingo, vars hallick är polisofficer, som får ta på sig martyrdöden. Jag vet inte riktigt vad man ska tänka om det budskapet.

Låt machoidioterna leva ut sina våldsfixerade frustrationer på nördar, bögar, intellektuella, Jesusgestalter och andra omanliga män så att de lämnar kvinnorna i fred, oavsett fysiska företräden?

Men det är nog en alltför religiös tolkning. Jag tänker mig hellre att Diaz — själv så djupt präglad av och involverad i den dominikanska kulturen att han inte kan skriva om annat — vill visa att det bara finns en väg att frigöra sig från denna kultur. Aldrig mera låta sig dras in. Bara på betryggande avstånd har man distans nog att också se skönheten, glädjen, genuiniteten i allt detta som är den andra sidan av ens mödernearv.

Det avståndet finns inte i exilkretsarna i USA. Det finns bara i det egna medvetandet, i det egna vägvalet. Fast detta vägval är socialt och ekonomiskt möjligt bara för försvinnande få. Därför är Oscar Waos korta förunderliga liv en djupt pessimistisk roman, lika rasande i sin muntert raljerande uppgivenhet som Oscar Waos mor är i sin utsiktslösa bitterhet.

Turistindustrin är den fattiga Dominikanska republikens framtidsnäring. Man lockar med sol, badstränder och lyxhotell. Och — har jag hört av en som varit där — trygg och instängslad avskärmning från lokalbefolkningen.

Innan du bokar resan. Läs Junot Diaz roman. Den baskiske författaren Bernardo Atxaga fick tre böcker översatta till svenska i mitten av talet men har sedan dess inte hörts av på dessa breddgrader. Det beror nog inte enbart på att Bonniers funnit honom alltför svårsåld, det har helt enkelt inte funnits särskilt mycket nyskrivet att översätta. Romanen Dragspelarens son kom dock ut på baskiska redan på spanska året efter och man kan gissa att det är den engelska översättningen som har föranlett Bonniers att våga sig på ett nytt försök.

De båda andra romanerna på svenska —  Den ensamme mannen och Dessa himlar ; de två första delarna av en trilogi — använder sig av en mera konventionell realism. Detsamma gäller också Dragspelarens son. Jag vet inte om denna roman är den tredje delen i trilogin — inte ens Atxagas egen hemsida ger några besked — men den skulle mycket väl kunna vara det.

Här återkommer Atxaga nämligen till temat från de båda andra romanerna — den baskiska nationalismens urartning till sekteristisk terrorism under ETA: Det sker dock först mot slutet av Dragspelarens son — huvudtemat är här ett nationellt trauma med vidare implikationer: Det kan vara värt att påminna om att Guernica, den lilla stad som kommit att bli själva sinnebilden för kriget, ligger just i Baskien.

Romanen utspelar sig dock inte vid fronten, utan koncentrerar sig på krigets efterverkningar i den fiktiva baskiska byn Obaba, den by som återkommer i Atxagas född författarskap och som säkert har sin förebild i hans egen lantliga uppväxtort. Romanen består sålunda av två yttre lager och en kärna. I det yttersta lagret möter vi två av ynglingarna från och talets Obaba, den ene numera farmare i Kalifornien, den andre författare, båda på talet aktiva i ETA.

Nu är det tal och farmaren är döende. Han överlämnar ett manuskript, skrivet på baskiska, om sin uppväxt i byn, som författaren åtar sig att redigera, översätta till spanska och ge ut.

Det är farmaren som är son till dragspelaren, en man som tillhörde Francosidan under kriget och sannolikt medverkade till mord på republikaner. Efter kriget har han blivit ledande kommunpolitiker. Sonens efterlämnade manus är en berättelse om hur han efterforskar och uppdagar faderns och andra byinvånares förflutna.

Det är samtidigt en berättelse om hans egen bildningsgång, växlande vänskaper och vaknande sexualitet. Författaren som redigerar manuset nämns bara i förbigående som en av vännerna i byn, men det ska omsider framgå att han har egna hemligheter vad gäller ETA-engagemanget att bekänna.

Man kan tycka att Axtaga ägnar sig lite väl omständligt åt inbäddningsarrangemanget i stället för att gå rakt på kärnan — kriget och dess kvardröjande motsättningar. Men det kan man nog bara tycka i ett land som inte har upplevt vare sig diktatur, inbördeskrig eller provinsiell terrorism. Dragspelarens son är en berättelse som i själva sin form efterliknar det spanska —  och det baskiska — samhällets försiktiga fingrande på det förflutnas ärrvävnader, där en alltför vass nagel kan riva upp ännu oläkta sår.

Någon tänker på kärlek, en annan på saker att köpa. Endast en tänker på mat eller snarare brist på mat. Bara det är förstås ett skäl att skapa en föreställning med titeln Hunger och i programbladet påminna om att närmare 1 miljard människor i världen i dag inte har tillräckligt att äta. Men att gestalta svältande människor på scen bleve nog alltför patetiskt och att visa statistik via stordia alltför pedagogiskt. Så på Göteborgs stadsteater gör man som de där medborgarna på stan — låter hungern gälla mera än bristen på mat, till exempel solidaritet eller bristen på solidaritet.

Och med blicken vänd inte utåt mot de svältande massorna i dagens värld, utan bakåt mot de svältande massorna i historien. Resultatet har blivit en anrättning som knappast mättar den som hungrar efter teaterupplevelser. Möjligen beroende på att antalet kockar är väl stort.

Förutom fyra personer ur nätverket Mindgroup som sägs stå för regi, text, scenografi och kostym, håller också ensemblen — fem skådespelare och tre musiker — och dramaturgen Åsa Lindholm i sleven. Tanken är dock att föreställningen ska kunna förändras från kväll till kväll. Draget av halvrepeterad improvisation är mycket riktigt starkt framträdande premiärkvällen. Vi får se talisten Åsa-Lena Hjelm nostalgiskt drömma om sitt tal, inklusive skivspelning och skolföredrag om Joe Hill , alltmedan talisten Lisa Lindgren fnyser ut sitt löje över sin föräldrageneration.

Någon som tycker sig ha hört det där förr? Dessa är nog hetero även om de har lite öppensinnnig fantasi. Personligen så är ju mycket av upplevelsen just att det är en annan människa man har sex med som gör det så bra. Att min röv mjölkar hans kuk Alla de där sakerna gör ju en kuk bättre än en dildo. Men om du inte tänder ett dugg på bögporr, är det kanske så att du helt enkelt är en hetero som gillar prostatastimulans.

I vilket fall är det väl rätt lätt att lägga ut en annons på bc o testa om du känner sig sugen och tror att du kan hantera upplevelsen även om det slutar med att du inte gillar det. Risken som jag ser det är väl att du inte slappnar av, och slappnar man inte av när man har analsex är det verkligen inte skönt. Började med att vi klädde av oss helt.

Han frågade om jag ville börja och jag sa ja. Hans kuk var till en början halvslak men blev hårdare och hårdare i min mun, något som jag ofta tänker tillbaka på när jag runkar.

Jag sög honom ett tag, sen bytade vi och han fick suga mig, då han var mycket mera erfaren så var han såklart bättre, bland annat gav han mig min första deepthroat. Helt klart bästa avsugningen jag fått. Efter det bestämde vi oss att köra Till slut kunde jag inte hålla mig utan sprutade i hans mun, han svalde allt direkt och det måste varit en del då jag avstått från att runka två veckor innan vi träffades.

Det hela slutade med att han runkade och kom över sin mage, tyvärr var jag ännu för oerfaren för att kunna suga honom till orgasm. En väldigt trevlig händelse som jag ofta tänker tillbaka till, rekommenderar alla killar som är nyfikna att verkligen ta tag i det och prova, ni kommer inte ångra er. Har nu haft sex med en kille men jag kan aldrig bli kär, pussa o hålla hand med en snubbe. Däremot är fördelen med killar att det finns flera i samma sits och de är orädda för att tex tillfredställa mina kinky fantasier medan tjejer har många fler mentala spärrar för nya djärva tag och de lyser med sin frånvaro.

Vem vet kanske jag inte vill ha killsex mer efter att provat några gånger?? Innehåll kunskapsskolan spånga medarbetare borttappat körkort köra utomlands stryka skjorta stärkelse Aktuella samarbeten. Mån 14 jun Uppgifterna du anger när du gillar eller ogillar ett inlägg kommer inte att vara synliga för andra. Lör 22 apr

.

ESKORT OLOFSTRÖM HAPPY GAY ENDING MASSAGE FLASHBACK

Escort homo västerbotten trans escort danmark

Utan att han tycktes tänka på det kunde denna rastlöshet ibland ta sig uttryck i att han började bolla med urdruckna vinflaskor på bordet, flaskor som han med blixtens hastighet kastade mellan sina händer, som om det handlat om handbollar. I det ögonblicket förstår man plötsligt hans ångest. Och när vi lämnar Dunkerque skäms jag för ytterligare en sak: Fotboll Hockey Sport Trav. Hans omisskännliga diktion, det självsäkra vi lan det på varje stavelse — nu får vi aldrig mer höra just det, hans tilltal. Och jag då, där vid bordet intill? Som om han blev ett med sitt älskade Quartier Latin.